Hela äventyret startade med att vi blev hämtade vid vårt hostel 05.00 för att med bil ta oss ca tre timmar från Cusco till Marcocasa där vår vandring skulle starta. I bilen fanns vår guide Alex samt Yohan och Carine från Kanada som skulle vandra med oss. (Dessutom var Clemente och Brauolio med som skulle hjälpa oss med allt från matlagning till tält och transport av den största delen av packningen som bars av hästar.)
Första dagen bestod av ca fem till sex timmars vandring, och efter kanske halva vandringen kunde man skymta ett berg täckt av en glaciär/is under vilket vi skulle campa följande natt. Väl framme där var det lunchdags och sen hann vi med en powernap innan Alex berättade att vi eftersom att det var bra väder hade möjlighet att få gå på en extra vandring upp över en bergskulle där det skulle ligga en sjö. Så strax efter det bar det av igen och då, när man skulle vandra i brant uppförsbacke i ungefär en timme kände man av höjden rätt rejält. Men upp kom vi och vackert var det! Sen var det bara att strosa ner igen innan solen gick ner och det var dags för middag. Därefter var det i princip läggdags på en gång men på väg till tältet blev vi helt tagna av en alldeles stjärnklar natthimmel där man kunde se Vintergatan tvärsöver och som då och då lystes upp av blixtar långtbortifrån som reflekterades i de närliggande bergens glaciärer.
Nästa dag började med att vi blev väckta 05.30 och fick varsin kopp cocate i tältet, vilket passade väldigt bra efter som detta var den kallaste natten på hela vandringen. Efter en riktig lyxfrukost med både pannkakor och fruktsallad började vi sedan knata den delen av vandringen som är känd för att vara den tuffaste: upp mot Salkantaypassagen som ligger på inte mindre än 4600 meters höjd. Och uppåt var det minst sagt, i hela fyra timmar kämpade vi i en sluttning som bara blev brantare och brantare, men till sist kom vi fram. Däruppe tog vi en välförtjänt paus då vi byggde varsitt totem av stenar för att få en bra fortsatt vandring, innan det var dags att börja ta oss ner på lägre höjd igen. Det vill säga tre timmars vandring rakt neråt till en slätt där vi mötte upp resten av vårt team för lunchpaus innan de sista timmarnas vandring väntade. När klockan närmade sig 17.00 kom vi till sist, med väldigt ömma ben och knän fram till dagens campingplats där vi åt middag och sen slocknade i våra tält.
Dag tre på vår vandring hade vi börjat komma in i rutinerna och vandringen skulle enligt vår guide inte vara varken lika lång eller jobbig som dagen innan och till en början hade han rätt. Rutten vi följde var mycket mer dynamisk än dagen innan, och gick lite upp, sen lite ner istället för antingen eller. Dessutom skiftade miljön otroligt. Dagen innan i närheten av Salkantay hade naturen bestått av ett ganska stenigt och bergigt landskap, men nu vandrade vi istället mer genom en typ av djungel med mängder av otroliga fjärilar som invånare. Detta var helt klart en av de bästa delarna av vandringen, men dock avslutades dagen med två timmars vandring på en sandig grusväg i stekande sol så även fast vi kom fram till nattens sovplats redan innan lunch var vi nästan ännu tröttare än dagen innan. Eftermiddagen var sedan väldigt lugn, vi vilade i tälten ett tag och sen fick vi lära oss det peruanska spelet Sapo, som innebär att man ska kasta små myntliknande metallbitar på ett bräde med hål för att få olika poäng. Högst poäng får man om man träffar rakt i munnen på en guldig groda som står i mitten av brädet, vilket Mattias till sist lyckades med. Därefter fick vi dessutom en visning runt ett litet kaffeplantage som låg precis vid campingen, där vi även fick plocka avocados och dricka färskmalet kaffe. Som om inte detta var nog hann vi också vara med om en fotbollsmatch på över 2000 meters höjd, Mattias spelade och Indra tittade på medan solen gick ner. Sedan var det till sist middags- och sovdags innan sista riktiga vandringsdagen.
Sista vandringsdagen blev enligt oss både den tidigaste och tuffaste. Då begav vi oss först upp på hög höjd igen till Llactapata, en ruin fran 1400-talet (samma tid som Machu Picchu.) Det finns till och med en linje i marken som markerar den exakta riktningen till Machu Picchu och har man tur, och det är klart väder kan man se hela vägen dit. Vandringen upp dit tog dryga två timmar, återigen i en djungellik miljö, men som stadigt sluttade uppåt. När vi väl var uppe var vi helt slut och tog nästan en timmes paus innan vi fortsatte ner igen. Återigen en brant sluttning som tog på kraften i benen, men vi passade på att ha en svenskalektion med våra kanadensiska vänner så tiden gick rätt fort ändå. Lagom till att solen stod mitt på himlen nådde vi dagens sista etapp som bestod av 9 km vandring längs en tågräls. Denna del var enklare eftersom det var platt mark men solen stekte och när vi nådde vårt mål, den lilla staden Aguas Calientes var vi dödströtta, men nöjda över vår insats. Har avslutade vi nämligen vandringen med att checka in på ett hotell, duscha för första gången på fyra dagar och äta hejdåmiddag med vår guide. Sedan blev det bums i säng eftersom vi nästa morgon skulle upp tidigt för att hinna till Machu Picchu innan solen gick upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar